Caroline Wickman

Vill tacka det gamla året för allt det gav mig.. För att jag fick operera mig och hitta tillbaka till den personen som jag faktiskt är..vill tacka för att jag får dela livet med den jag älskar och att han älskar mig varje dag med mina fel och brister,han får mig att skratta och le hur jobbigt livet än är TACK,vill tacka för att vi har fått något som ligger i min mage och växer,som till våren kommer att komma ut till oss.

Men vill även gråta över det gamla året. Att det var det året min älskade svärfar togs ifrån oss. Hastigt och inte alls tänkt att det skulle hända just den där dagen i slutet på mars 2012. Men det gjorde det och en sorg kommer vi alltid bära med oss. Han är evigt saknad av så många,jag är otroligt ledsen att vårat/våra barn aldrig kommer få möta sin fina farfar. Men jag vet att han alltid finns med och vakar över oss.

Så från en stor sorg till en helt alldeles otrolig glädje har vi gått detta år. Sorgen försvinner aldrig,men man lär sig leva med den.

Tack 2012 och välkommen 2013!!

Det är så mysigt med vintern..tog en skön långpromenad med hunden och nu sitter jag uppkrupen i soffan med en korsordstidning och bara myser..så skönt att bara sitta och njuta..
Det blir mörkt tidigt och då känns det så mysigt inne..tända ljus och mysiga lampor..framåt kvällen brukat vi elda i kaminen så blir det varmt och skönt inne hela kvällen..

Ska ta mig en promenad med hunden ner på Orsa om ett tag och möte upp Thommy när han slutar..
Före det ska jag förbereda middagen lite..åååhhh,mat är underbart.. graviditeten gör mig hungrig jämt vissa dagar och vissa dagar är jag aldrig hungrig..haha:-) ni ska se mig de hungriga dagarna..då tittar Thommy på mig och undrar om jag verkligen är opererad.. Men jag går ner i vikt ändå.. Tror mina dagliga promenader gör susen..(och sen så tar ju jag bara upp en liten del av maten eftersom en stor del av tarmen är bortkopplad.. Så jag kanske tar upp en 6:e del av det jag äter jämfört med vad andra gör.)
Låter som ett matvrak kanske..men när jag frossar så äter jag typ som en normal människa kanske lite mer..men inga sjuka mängder som förut,det finns ingen plats..

Puss på er!

Något av det skönaste med att gå ner i vikt är att kunna handla normala kläder...man behöver inte gå på tjockisavdelningen,för där finns inte mycket kläder för min smak..
Tänk när jag kunde handla min första klänning på cubus i storlek 44..det var lovley.. Jag har största storleken på vanliga avdelningen,men det skiter jag i.. Förut hade jag storlek 58/60 på nästan alla plagg men dessa är nu kastade och glömda;-)
Har även en tunika i storlek 42 som passar:-)jag behöver inte vara rädd att någon ska se lappen på kläderna där storleken står..för nu är storleken normal och jag slipper ha ångest över det..
Jag kan ha den kappa som jag för 4 år sen köpte trotts att den var alldeles för trång,tänkte jag skulle växa i den,men vikten bara ökade..
För första gången sen gymnasiet kunde jag i år gå in och köpa den vinterjacka jag ville ha och tyckte var snygg. Förut fick jag specialsöka på stora jackor på nätet och fick gå runt med en skitful.. Fan så hemskt det var..
Men nu är det underbart..fattar det knappt själv.. Jag glömmer ibland bort att jag minskat..Tar ibland för stora storlekar och har fått beställa om saker 4 gånger för det varit för stort..förr var allt jämt för trångt..
Men några jeans har jag ej hittat ännu..och än är det ingen idé,för nu växer magen medan resten av jag krymper..så kör på leggins ett tag till...

Puss på er!

Tack för alla fina ord jag fått för det jag skrivit på bloggen. Det peppar mig något enormt och får mig att allt mindre skämmas för det som varit.. TACK!! Ni får gärna fråga om ni undrar nått här eller när ni träffar mig..jag skäms inte att prata om operationen och allt det andra:-)
Ni är fina varenda en av er och era ord värmer mig..
Jag ville dela med mig av min resa och mina erfarenheter. Berättar med egna ord hur fruktansvärt jag tyckte det var att leva som överviktig..jag önskar ingen det ödet,samtidigt som jag tror många skulle behöva uppleva det för att få förståelse.. Man förstår inte fullt ut förrän man varit där..sen säger jag inte att alla överviktiga mår så som jag gjorde,många lider kanske inte alls. Men jag led något hemskt varje dag och de känslorna kan ibland komma tillbaka. Jag glömmer ibland att jag inte längre ser ut som jag gjorde då och undrar varför folk hälsar så konstigt men sen när de säger "men Gud var det du,jag känner inte igen dig,vad liten du är" . Då kommer jag på det..
Jag älskar att se mig i spegeln och tycka att den jag ser på är faktiskt helt okej..jag känner äntligen igen tjejen som kollar tillbaka..för varje kilo som försvann så såg jag mer och mer utav mig och den jag var..
Min övervikt kommer jag nog alltid leva med,men nu är den helt annorlunda mot hur det var.
Jag gjorde ett val,ett val som kostade så lite egentligen men gav mig så mycket..jag valde livet..

Glömmer bort att skriva här.. Och så är det svårt att veta vad jag ska skriva om..vad vill ni veta mer av?
Jag får bli lite bättre på att komma på det jag ska skriva om..

Puss puss

Trött som en gris..så nu ska jag sova..hoppas på en natt med mycket sömn,det brukar vara så olika för mig nu för tiden...

Puss puss

Nu beger jag mig ut med hunden i snövädret...

Nu ligger jag och vilar bebismagen..men måste nu resa mig för att bege mig ut på promenad med hunden.. Raggsockorna har suttit på sen i morse..sköööönt..

Jag trodde att en graviditet skulle bara som en dans på rosor dygnets alla timmar. Visst har jag haft de där vanliga gravidsymtomen. Har mått illa,haft/har molvärk,humörsvängnigar och en massa annat trams. Men det värsta för mig är mitt psyke.. Tror min kropp har upplevt så mycket detta året att nu när jag börjar varva ner mig och känna mig lugn med att vara gravid så kommer allt ikapp mig. Jag gjorde en stor operation med nästan 40 stygn,mindre magsäck och kortare tarm som avslut. Bara det var psykiskt påfrestande ska jag tala om. Och sen efter det hitta hur JAG ska äta. Sen tappa 64 kg på inte ens ett år. Och i början gick det sjukt fort. Jag tror fortfarande vissa dagar att jag är lika stor som när jag vägde 177 kg.
Och sen bli gravid bara sådär;-) och först i början oroa sig om barnet mådde bra och om det överlever. Men nu vet jag att det mår bra och att det lever. Och jag känner dess små kickar varje dag. Som ett tecken på det finaste som kan ha givits till oss.
Men som sagt det är väl självklart att psyket nu börjar kollapsa och behöver komma ikapp det med. Men jag tycker det är jobbigt och alla dessa hormoner gör inte saken bättre.
Har ni några bra tips till mig? Eller något visdomsord jag kan ta med på vägen?

Nu låter det som jag har värsta depressionen kanske,men så är inte fallet.. Bara psykiskt utmattad..

Vilket negativit inlägg..sorry!

Tur jag har er..

Känns skönt att ha fått skriva om mig och hur jag känner efter operationen m.m. Att få skriva det ur mitt perspektiv. För det är min historia och mitt val jag gjort. Och det finns inte en sekund jag ångrar av denna resa! Jag har hittat mig själv igen. Det som jag någonstans längst vägen som fet tappade bort. Jag försvann,min äkta glädje försvann och jag skämdes dygnet runt. Det finns många människor jag vill tacka för att de stannade kvar tills jag var ute på andra sidan. De lämnade mig inte fastän jag inte var den allra bästa vännen. För jag orkade faktiskt inte då. Jag hade fullt upp med att orka med mig själv. Jag kände liksom inte igen mig som den feta personen. Jag är och kommer nog alltid vara lite överviktig men jag vill aldrig någonsin mer bli så fet som jag faktiskt blev. Den person jag framförallt ska tacka är nog Thommy. Som varje dag säger att han älskar mig. Han stannade kvar fastän jag grät och faktiskt knappt ville leva. Han var beredd att satsa på oss och han lämnade mig inte. Jag är så tacksam. Han är så mycket för mig. Min stora klippa och stöd här i livet. Han visste alla mina svartaste tankar och han blev aldrig rädd,utan kramade mig bara hårdare och hjälpte mig sedan framåt. Jag har älskat honom varje sekund vi känt varandra,och nu mår hela jag bra och kan visa det. Han är min hjälte dygnets alla timmar. Nu får jag sluta skriva innan det bara låter fjantigt;)

Så ett stort tack till alla er som inte gav upp hoppet om mig. Som stannade kvar tills jag kom ut i ljuset. Mitt liv är nu himlen och jag älskar att leva!

Puss på er alla!