Inte alltid en dans på rosor..
Jag trodde att en graviditet skulle bara som en dans på rosor dygnets alla timmar. Visst har jag haft de där vanliga gravidsymtomen. Har mått illa,haft/har molvärk,humörsvängnigar och en massa annat trams. Men det värsta för mig är mitt psyke.. Tror min kropp har upplevt så mycket detta året att nu när jag börjar varva ner mig och känna mig lugn med att vara gravid så kommer allt ikapp mig. Jag gjorde en stor operation med nästan 40 stygn,mindre magsäck och kortare tarm som avslut. Bara det var psykiskt påfrestande ska jag tala om. Och sen efter det hitta hur JAG ska äta. Sen tappa 64 kg på inte ens ett år. Och i början gick det sjukt fort. Jag tror fortfarande vissa dagar att jag är lika stor som när jag vägde 177 kg.
Och sen bli gravid bara sådär;-) och först i början oroa sig om barnet mådde bra och om det överlever. Men nu vet jag att det mår bra och att det lever. Och jag känner dess små kickar varje dag. Som ett tecken på det finaste som kan ha givits till oss.
Men som sagt det är väl självklart att psyket nu börjar kollapsa och behöver komma ikapp det med. Men jag tycker det är jobbigt och alla dessa hormoner gör inte saken bättre.
Har ni några bra tips till mig? Eller något visdomsord jag kan ta med på vägen?
Nu låter det som jag har värsta depressionen kanske,men så är inte fallet.. Bara psykiskt utmattad..
Vilket negativit inlägg..sorry!
Tur jag har er..
